Regnet smattrar på det korrugerade plåttaket. Psykologen öppnar den lilla luckan i träväggen mellan oss.
”Nu får du något att bita i!” flinar han brett så man ser gluggen mellan framtänderna.
Min kollega är svettig i pannan och ser på mig över sina runda läsglasögon. Den där retsamma blicken betyder att jag ska få en riktig utmaning. Psykologen är en stor och trygg fadersgestalt. Han är skäggig och vänlig med kläder i robusta material i jordfärger. En utmärkt lyssnare som hummar och bekräftar även den mest banala känsla. Folk slappnar av i hans närhet och berättar hemligheter som de knappt erkänt för sig själva. Han säger att han får dem att blomma ut. Det är dock inga söta rosor som blommar utan läskiga jävla köttätande ogräs. Psykologen sitter i sjöbod nummer ett. Han är briljant i det han gör, vilket helt krasst handlar om att valla in kunder till mig i sjöbod nummer två.
Jag är Tatueraren, den manuella kraften i det här gänget. Man kan också säga att jag är skulptör i kött och ben. Jag var först bara tatuerare, men det krävdes till slut kirurgiska ingrepp på grund av de alltmer extrema önskemål som kunderna kom med. Min del av processen kräver verktyg och ofta narkos. De andra har gått med på att jag får en större del av inkomsterna för att kunna köpa in färg, hår, inplantat, fjädrar och annat skit som folk vill ha nuförtiden.
Psykologens kund knackar på min dörr, för att bli min kund.
”Kom in!” ropar jag och kan inte låta bli att vara nyfiken.
